Alla antar att man gör det, och alla har sin egen åsikt om det~
Jag hade också det innan, att man “minsann skulle,för det är ju bäst för barnet”. Fy fan så okänsligt av mig. Eller oinsiktsfullt om inte annat.
Så fort de la Minya på mitt bröst så började hetsen, hon vreds och vändes på, och hon skrek och var arg,blev stressad. Och jag med henne. För det funkade ju inte sådär mirakulöst och myspysigt som man ser på film. Eller som man drömmer om.
Mjölken fanns där, och hennes vilja. Men vi fick helt enkelt inte ihop det.
Och hon skrek nästan hela kvällen och nästan hela natten, då hon var hungrig. Och jag led med henne så hjärtat gick sönder, för jag försökte, hundra gånger om. Men det Gick bara inte~
Macke sov med oss första natten uppe på BB, så vi kunde hjälpas åt att trösta våran dotter.
Natten därpå bestämde vi dock att han skulle sova hemma, dels för att vi bor endast tio minuter bort och dels för att det kostar 200 kronor för pappan att stanna med helpension. Det vill säga; frukost,lunch och middag. Bara det att det inte fanns något vegetariskt alternativ, och vi tyckte att de 80 kronor som jag skulle betala var väl saftigt som det var för de två frallor och två tallrikar filmjölk som jag åt.
Jag kände dock lite panik över att bli lämnad själv, med en sån hemsk natt bakom oss och säkert ännu en framför mig. Så jag bad Macke säga till sköterskorna att vi ville bli utskrivna. In kom en barnmorska och sa att de skriver inte ut en förrän amningen funkar ordentligt, följt av en hel drös med argument om Varför jag skulle stanna…Ett snabbt “Men du gör ju som du vill såklart” klämde hon dock in, och lade sedan till; Fast om du verkligen vill hem så måste du bestämma dig Nu, för nu går läkaren och kommer inte tillbaka förrän imorgon eftermiddag,så hur ska du ha det? Stressad och och pressad så gick jag med på att stanna, men började gråta när hon gått ut genom dörren.
Jag kände mig rentav frihetsberövad & tanken på att vara ensam kändes nu ännu värre. Macke försökte övertala dem om att vi kunde få permis över natten & komma tillbaka dagen därpå, men “de brukade inte göra så”.
Han hade dåligt samvete att lämna oss, men jag sa att jag inte la det på honom. Vi hade gemensamt beslutat att han skulle sova hemma, och med löfte att stanna så länge som möjligt och komma tillbaka tidigt dagen därpå så gick han till slut~
Nåväl,natten gick bättre än förväntat & Minyan sov på mitt bröst. När sköterskan kom in på morgonen var jag jättestolt över hur lugn natt vi haft,men istället för beröm kom uppmaningarna i samma andetag som hennes godmorgon ; När åt hon senast? Nu får du väcka henne så du kan amma!
Och återigen hade jag en väldigt stressad , frustrerad och otroligt ledsen tjej som ändå inte fick mycket till mat. Och återigen en barnmorska som slet och drog i Minya och i mina bröst. Och jag bet mig i läppen för att inte gråta.
Efter många timmar gav de mig en amningsnapp åtminstone, och då funkade det – Hjälpligt. Macke kom upp och jag kände mig lite tryggare igen. Och efter läkarkontrollen blev vi så äntligen utskrivna. Med lite mera självförtroende så åkte vi ner till Apoteket innan vi gick ut till skjutsen som väntade, och köpte amningsnappar ~
Väl hemma var de för stora, och all frustration började om. Minya ville inte, och det hjälpte inte att hon kände av hur ledsen och frustrerad jag blev. Jag handpumpade ut lite på en tesked så hon fick i sig litegrann, men sedan bad jag Macke gå och köpa mjölkersättning.
Jag ville bara se min dotter Mätt.
Och vilken lättnad det var, att få lägga henne i mitt knä, och ha den där mjuka ,lugna stunden oss imellan, med en flaska istället för ett bröst.
Äntligen~
Jag ville dock att hon skulle få i sig min bröstmjölk för immunförsvarets skull, och jag hade begynnande mjölkstockning, så min vän Malin var så snäll att hon ställde sig och steriliserade alla delar av sin bröstpump så jag kunde låna denna~Nu har jag haft den ett par dagar & ger Minya från den imellan de “stora målen” – dvs med mjölkersättningen.
Idag blev hon hungrig mitt i pumpningen och jag bad Macke att fixa mat åt henne, medan han gjorde det så tänkte jag att; Jag testar! Och la henne vid det bröst som jag nyss pumpat, och till min förvåning & glädje tog hon det utan någon större kamp.
Jag kommer att testa lite då och då, även om jag inser att det inte blir något helammande nu. då hon redan vant sig vid ersättning. Men lite då och då, om det går…
Frågan är bara Varför de inte tar upp detta på BB?
Kommer med Fler alternativ?
Jag inser att det är en “negativ” trend nu för tiden att många mammor ger upp för snabbt och för enkelt om amningen inte sitter direkt, och en liten extra push kan nog vara bra. men varför denna amningsfascism? Varför stressa på ytterligare?
När jag två dagar efter utskrivningen var uppe på återbesök för ytterligare vägning så satte de mig återogen i ett amningsrum och började dra i oss båda, till slut ställde jag mig upp och sa: Det här GÅR inte, jag är stressad, hon är stressad, min sambo står ute och väntar… Jag går nu!
Och tanten blir SUR? Och säger; Ja, de blir sådär omöjliga om man väl börjat med flaska.
Du, sa jag. Hon var “sådär omöjlig” från sekunden de la henne vid mitt bröst efter hon kommit ut. Hon klämde ut sig något “jaha” och gick sedan för att värma på maten jag hade med mig. Gråtfärdig mättade jag min dotter med flaskan, och en sten lättade från mitt bröst ju mer hon slappnade av i min famn.
Varför serveras inte Fler alternativ? Alla är vi väl individer, nyfödda som nyblivna mammor?
Ska “närheten som amning ger” ske på bekostnad av lugnet? Till vilket pris som helst?
För mig & Minya funkade i allafall ; Att pumpa vid sidan av, tutte eller inte-hon får ju ändå i sig Min mjölk. Och framför allt; Lugn och ro, på Våra villkor~
kusin Sandra sa,
januari 12, 2012 den 6:44 e m
Usch så hemskt ni blivit behandlade!
Jag hade samma stress inför amningen. Och långt in i amningen som trots allt började funka..
Men redan efter 4v så började min mjölk sina, och Melanie skrek tills hon fick bli mätt.. Vilket var med ersättning.
Och på bvc antydde dom att jag gjort fel o att jag borde skita i att ge Ersättning utan låta henne skrika. “de e normalt att de skriker 1-3h per dygn” sa hon.. Trots att jag sa att hon blir lugn när hon e mätt.
gråtfärdig gick jag därifrån o har sen dess tampats med skuldkänslor för att jag ger ersättning när bröstmjölken inte räcker till.
Men fan ta bvc o alla andra idioter dom säger att de ska va på ett visst sätt.
Sist jag va där så frågade hon om jag fortf gav ersättningo jag svarade bara: ” ja de gör jag och de går jättebra”. Sen va de inget mer Me det.
Men dom du skriver, varför ska de promt envisas med att man ska amma om de inte funkar, när man gjort sitt bästa? Usch!
Kram på dig kusin!
Sarah sa,
januari 12, 2012 den 11:16 e m
Låter inte alls kul ! Trist när de inte har ngn förståelse :( Du gör det som är bäst för dig och Minya det vet jag! Sedan på vilket sätt detta sker är ju av mindre betydelse!
Linda sa,
januari 14, 2012 den 5:58 e m
Åh gud vad jag känner igen det där!! Oj vad jag grät när vi kom hem från bb och jag skulle amma henne, så djävulskt ont gjorde det!! Natten då jag bestämde mig för att börja pumpa var den värsta, jag satt och handmjölkade och hällde över i flaska samtidigt som min man försökte mata henne med det. Det var mer tårar än bröstmjölk inblandat där kan man säga. Köpte en handpump på Apoteket dagen efter och har kört på det sen dess. Har provat amningsnapp men tycker det har gjort nästan ondare med den än utan, så nu har jag faktiskt ammat henne i nästan två dygn. Oj så skönt det är att inte behöva pumpa mitt i natten och få sova istället! Det är inte smärtfritt, men man blir väl härdad och det är smidigt att alltid ha maten redo när det är dags.
Men jag håller med dig, och det har jag även påpekat för de som bör veta, att det är en otrolig amningshets på bb. Det är inte rättvist att utsätta nyförlösta mammor för det! Man måste prata om alternativ. Jag har gråtit floder och känt mig så värdelös för att jag inte klarat av att amma. Även om stumpan har gått upp bra i vikt så har jag mått dåligt över det. Oj vad jag skriver, men jag ville väl egentligen bara säga att jag vet vad du pratar om..
Kramar!! <3
caspian sa,
januari 17, 2012 den 8:06 e m
usch blir så ledsen när jag läser om din upplevelse och hur de behandlat dig och minyan. att det är bra och tusen fördelar med amning känner de flesta till – men det är samtidigt ett rätt förekommande problem det där med amning.
att barnet inte vill eller att det inte funkar av andra anledningar.
att då sedan få den behandlingen är bara traumatiserande.
jobbar man med nyfödingar och nyblivna mammor känns det rätt viktigt att man är lugn och metodisk, inte stressa och vara lite tålmodig.
och var ödmjuk förihelvete! man har varit förväntansfull och haft ont länge och det är rätt överväldigande att skaffa barn – då behöver man inte en barnmorska/whatev som sliter och drar i en och ens barn.
det utlöser bara massa stresshormoner och både mamma och barn behöver ju lugn och ro efter den persen att klämma ut ungen.
man kan försöka att hjälpa ammande mammor utan att slita och stressa, och utan att kritisera och värdera.
usch. det där får de fan minus för!
du är stark älskade vän.
du krigar helhjärtat för din dotter – som en sann amazonkvinna.
man ska inte jävlas med en mamma!
du vet bäst. det är du som burit henne och som lever med henne.
det är idioti att de inte kommer med andra förslag,
eller i alla fall byter taktik (slita och dra-taktiken verkar inte särskilt verksam) för att underlätta stressen. inte tjata och skrika.
det går att hjälpa mammor utan att man är taskig och skrämmande.
det är fullt möjligt att människor förstår en helt utan skrik och stress.