Bara gråter idag. För allt.
Kan inte sätta fingret på varför.
Kanske är det att jag har feber & mår dåligt.
Kanske är det att jag inte får en större lägenhet ensam, men att vi inte funkar att bo ihop.
Att vi tvingas göra det ändå, i denna lilla lägenhet. Eller binda upp oss vid varandra i något större.
Hopplösheten.
Kanske är det att någon jag räknade som en vän, inte ens förstår att han sårat mig? Eller att en annan vän skriver elaka kommentarer när jag bara ville hjälpa?
Eller att jag saknar min familj. Min mamma.
Eller att min moster kämpar för sitt liv uppe på sjukhuset,bara 15 minuter härifrån.
Eller att sambon ville vara snäll & gick upp till affären för att handla åt mig, men att allt blev fel och jag inte kan med att han ska gå en gång till, trots att han erbjöd sig~
Kanske är det att inget är som jag förväntat mig; Jag trodde det skulle bli på ett annat vis nu, men det är lika trist och ensamt fortfarande. Och jag sitter fortfarande fast inom samma fyra väggar,dag ut och dag in.
Jag vet inte.
Jag bara gråter.
MoM sa,
januari 30, 2012 den 8:55 f m
Lilla gumman…det är nog mycket som spelar in nu…hormoner, febern, för lite sömn o allt omkring. Man måste uppleva dom dåliga dagarna för att uppskatta dom som är bra. Vi syns snart ! Kram
iAiAm sa,
januari 30, 2012 den 10:38 f m
<3 ! Älskar Dig Mamma <3
Sandra sa,
januari 30, 2012 den 11:57 f m
=( man har sånna dagar, och det bästa med det är att det blir bättre! tänkte åka till mor på Onsdag igen, och tänkte att du kanske ville komma förbi sjukan med din lilla, eller att vi kan mötas och kanske ta en prommis tillsammans när jag ändå är i stan?
Och så kan du få badhjälpen som vi glömde sist? =)
Kram!
ps. har ju dissat fb för tillfället, så om du vill få tag på mig så finns jag på luren, annars så har jag ju min blogg som du kan skriva på, så svarar jag =) ds
caspian sa,
januari 30, 2012 den 1:32 e m
älskade, älskade vän.
jag förstår att du har det jobbigt, även om jag inte vet hur din ledsamhet och tomhet känns. den är ju unik för just dig.
jag vet däremot hur min ledsamhet och tomhet känns, och det värker rätt bra ganska många dagar.
jag tror att det är lite som jag skrev till dig förut.
att nu är du extra känslig pga sårbarheter.
hormoner, feber, du är trött, soc är dumma i huvudet, du saknar din mamma och en konflikt där man får elaka ord skrivet till sig tär och sliter i en, samma sak när man är sårad och den andra inte fattar det..
det verkar vara otroligt många aspekter att bejaka.
det blir så extra tungt när man har det så.
man blir lite extra tunnhudad.
ibland klarar man av olika ting och “bara” blir ledsen,
men när det är såhär mycket i huvudet och omkring en så är det inte så konstigt att det brakar ihop.
även om jag inte kan vara fysiskt med dig nu så tänker jag på dig otroligt mycket, och jag önskar att du har det bättre snart.
att lite vila och uppklarning bland allt det jobbiga gör att det känns lite lättare i alla fall. jag tänker på dig, älskade vän.
jag tänker på dig jätteofta och jag är glad att du finns i mitt liv.
det kommer att bli okej, allt.