• 01.30 natten till Torsdagen den 5 Januari så sitter jag i fotöljen & känner en mensvärk komma, och jag trycker till lite på magen vilket gör att smärtan blir värre och jag säger till Macke att nu gör det Ont,det kanske till och med är på g? Går på toa då det trycker på i tarmen.
• 01.37 Säger till Macke att om det nu är på gång, är det nog bäst jag vilar. Lägger mig med ganska kraftig värk.
• Runt 02.00 tar jag två alvedon, hade läst att om värkarna avtar av det så är det bara vanliga förvärkar och inte förlossning på gång.
• 02.45 Macke läser på ”Klocka värkarna” och beskriver hur de ska kännas, och jag blir lite osäker. Vi är oense om när jag tog alvedonen,jag tycker att de borde ha hjälpt vid det här laget,men han tycker att jag tog de precis nyss & borde ha tålamod.
• 02.55 Tar en dusch
• 03.17 Efter två sammandragningar i duschen som gör ont,trots att varmvattnet hjälper Lite,så ger jag upp & går och lägger mig igen.Bestämmer mig efter att ha pratat med Macke att avvakta att ringa mamma, som ska åka ända från Iggesund ner hit & vara med under förlossningen.
• 03.22 Ändrar mig efter ytterligare en stark värk och ringer henne ändå, och frågar hur hon själv vill göra. Hon bestämmer sig för att gå upp och packa de sista och fixa lite kaffe och göra sig resklar.
• 03.39 Smsar brorsan och förvarnar honom då de ska vara hundvakt.
• 04.03 Brorsan ringer och kollar läget, säger att han inte har någon bil då den ska in på verkstaden senare på morgonen, och hans sambo ska iväg & jobba. Jag får lite panik då de lovat att ställa upp. Men vi bestämmer oss ändå för att avvakta och höras igen när det blir mer akut. Börjar klocka värkarna.
• 04.47 Har åtta minuter imellan varje värk,som håller i cirka 45 sekunder.
• 05.31 Har nu haft regelbundna värkar i 4 timmar, som jag här beskrivit som ”Uthärdligt,men Fan inte skönt!” Passade på att häva i mig en tallrik med filmjölk imellan värkarna. Ligger sedan o halvsover så gott det går imellan, och andas sedan djupt i varje värk. Macke sover.
• 08.50 Mamma & min storebror dyker upp. Brorsan tog hunden & önskade mig lycka till. Mamma stannade hos oss.
• 10.16 Uppe och rör på mig,tätare värkar. Äter en tallrik fil igen. Mamma & Macke klockar mig och det är nu cirka fem minuter imellan. När jag går på toa så märker jag att lite av slemproppen har gått.
• Runt 13.00 ringer jag förlossningen för rådgvining, och de tycker jag haft värkar tillräckligt länge & med bara fem minuter imellan så vill de ta en titt.
• 13.15 vi åker in till förlossningen.
• Cirka 13.26, kommer in på förlossningen och får ta ett urinprov. Finns inga lediga undersökningsrum, så får lägga mig i en förlossningssal med CTG-band på magen och mäta bebis hjärtljud plus mina värkar. En barnmorska kollar mig, livmodertappen är helt utplånad men jag är bara öppen 1,5 cm
• Klockan är cirka 15.30 när jag blir hemskickad ,får två citadon där,och två att ta med mig hem. Åker och köper mat på MaX 
• 16.15 Mamma & Macke släpper av mig hemma,medan de åker till Willys och handlar hem mat.
• 16.28 Citat: Skriver detta-snart däckad,soo high haha
• 17.30 cirka. Vaknar av att Macke kommer hem,men är ganska wasted på morfintabletterna så hänger bara halvt som halvt med i vad han säger. Värkarna har nu avtagit lite, och kommer med cirka tio minuters mellanrum. Lyckas tack vare tabletterna somna om ytterligare en timme,eller driftar snarare iväg imellan värkarna,som nu upplevs som ännu starkare. De går fortfarande att andas igenom dock. Mamma har åkt hem till brorsan så länge,för att få äta och vila lite.
• 18.45 Tar ytterligare en dusch.
• 23.52 Tycker att värkarna avtagit ytterligare och känner mig lite otålig och lite besviken
• 00.10 Går på toa och hela slemproppen kommer ut. Vi bestämmer oss för att försöka sova en stund igen och se vad som händer. Hoppas på att vattnet ska gå.
• 02.08 Ringer förlossningen igen,har mycket kraftigare värkar som kommer tätare. De tycker att jag ska komma in igen.
• 02.17 Ringer brorsan och ber honom väcka mamma, pratar med henne i telefonen då hon vill höra hur jag låter. Hon säger att hon ska åka direkt. Efter vi lagt på inser jag att det verkligen Är på gång nu, och jag får en liten panikattack & börjar gråta och hyperventilera lite,Macke är helt underbar och peppar & tröstar så jag lugnar mig snabbt igen, och tar ytterligare en dusch.

Här har jag slutat skriva upp klockslag och händelser, då jag hade för ont och för mycket hände. Mamma dök upp inom en halvtimme ungefär, och hon möter oss nere i porten, där jag får ytterligare en värk. Jag minns att hon säger att nu ser det ut att vara mer på riktigt.

Hon släpper av oss i entrén till förlossningen, och åker sedan och parkerar bilen. Under tiden har jag & Macke hängt av oss kläderna och skrivit in oss. Får komma in i ett undersökningsrum, och jag säger till Macke att det är samma rum som jag låg i,när Minyas hjärtljud var oregelbundna inne i magen. Får en barnmorska som undersöker mig, och jag är nu öppen tillräckligt för att få stanna. Gillar henne inte dock, då hon verkar så himla nervös och osäker. Mamma berättar senare att hon själv hade sagt: ja, jag har ju vart tjänstledig, så man minns knappt hur man ska göra. Som tur är gick hon strax efteråt av sitt pass.

Hon skickar in mig i ett annat rum, där jag ska få sätta mig i duschen och sedan klä om till sjukhuskläder. Macke följer med och sitter bredvid mig. I det sjuttiotalsgula badkaret får jag ytterligare tre eller fyra starka värkar, och jag minns att jag tänkte att nu vill jag in på ett rum och få lustgas, jag orkar inte mer utan.

Får direkt komma in på ett rum,som har en regnbåge målad från golvet över hela väggen och upp i taket, där det också är målat planeter & rymdskepp. Macke säger att han gillar det, och att det passar oss.

Jag får lustgas direkt, det tar några gånger innan jag får in snitsen på hur jag ska andas och När för att hjälpa mot värkarna. Jag vågar heller inte riktigt andas så djup först i början, av rädsla för att bli ”hög” och snurrig, Men när jag väl kommit över det så blir den min bästa vän, och den fungerar även utmärkt att skrika rätt ut i.

Jag skriker dock ”inåt,nedåt och mörkt” för att hjälpa kroppen, och det känns riktigt bra.

Jag har ingen koll på tiden här, då jag är ganska mycket inne i min egna bubbla, med både lustgasens effekt och smärtan. Vet att Macke lägger sig och vilar på en sackosäck som står bredvid min säng, då det ändå inte är mycket han kan ”göra” i det här läget. Både han och mamma säger att om det är något så kan jag bara säga till, men jag har så ont at jag inte vill att de ska röra mig.

Mamma servar med vatten när Macke vilar och sedan byts de av.

Mamma och jag tippar på om det kan bli någon bebis innan klockan 05, då hennes gubbe gissat på det. Men ingen av oss tror det.

Vet inte hur länge jag ligger , men tror att klockan är runt 8-9 på morgonen, när jag efter en värk desperat bara skriker (känns det som i dimman ) att : Nu får ni ringa på dem, jag ORKAR INTE mer. Jag måste få epidural, jag orkar inte längre.

Jag vet att jag tänkte att om jag inte får det så går jag hem och skjuter mig själv, för jag var helt slut av smärta då värkarna kom så tätt vid det här laget och jag hade hållt på så länge.  Vet dock inte om jag sa det högt.

Narkosläkaren , en tjej som inte verkar mycket äldre än mig & Macke och som jag tänker att : Gud vad söt hon är! , är tydligen i närheten och kommer in ganska direkt. För mig är det som att hon är där precis efter jag bett mamma ringa på dem, men det tog nog längre tid än så.

Hon presenterar sig, ber mig att vända min rygg emot henne. Säger sedan att; Nu kommer bli lite kallt,då hon penslar på descinfektionsmedlet på ryggen. Något som jag bara upplever som skönt. Sprutan var inte så farlig som jag trodde,även om det inte var direkt roligt.

Hon sprutar in en dos smärstillande direkt, och det känns ganska snart. Sedan sätter hon även in dropp så att det ska doseras jämnt framöver.

Ganska snart klarnar rummet då smärtan avtar och jag kan lägga ifrån mig ”lustigkurren”. För mig känns det som att att vakna från att ha halvdrömt i ett par timmar,och jag SER Mamma och Macke för förstas gången på länge. Kan sätta mig upp och äta lite, prata med dem och gå på toa. Jag säger även att jag vill ta en promenad, då jag legat så länge. Så mamma följer med mig en runda i korridoren. Ser att det är en tjej till inne på avdelningen,annars är det väldigt lugnt och tyst.

Vi försöker sova en stund allihop, efter att barnmorskan har kollat mig. Men jag kan inte riktigt slappna av, då barnmorskan sagt att jag ska ringa på henne efter jag ätit så hon kan ta hål på hinnorna för att vattnet skall gå. Jag lider nämligen lite av nån slags prestationsångest & vill alltid lyda och inte låta folk vänta,så jag tänker att jag kan inte somna nu,då sitter hon där och undrar varför jag inte ringer på henne. ( Haha, i själva verket satt hon säkert och tyckte det var skönt att hinna med en kopp kaffe i lugn och ro.)

Efter att hon tagit hål på hinnorna och vattnet hade gått, så satte hon på en elektrod på Minyas huvud för att lättare kunna mäta hur hon mådde.
Det var en märklig känsla när elektroden slog imot benet, vartefter Minya roterade nedåt.

Mina värkar avtog på grund av epiduralen,vilket vid det här laget inte gjorde Mig någonting faktiskt, men samtidigt ville jag ju att det skulle hända något också. De satte mig på värkstimulerande dropp (oxytocin) och avvaktade.

Efter ett tag kom de in och höjde droppet,då det inte riktigt ville ta fart. Värkarna började toppa över vad maskinen kunde avläsa, men kom inte tillräckligt ofta.

De höjde ytterligare en gång och jag kände ganska snabbt att det nu tryckte på ordentligt. Jag ringer på klockan.

Undersköterskan  sa att det nog skulle ta ett tag ,då jag var förstföderska. Men jag kände att bebis var väl på väg. Jag sa till henne att jag inte kunde hålla emot längre,och jag vill minnas att hon går ut och hämtar barnmorskan.

Jag låg med ansiktet vänt mot fönstret,med ryggen mot dörren. Och mamma satt där, Macke låg återigen och vilade på saccosäcken.  Jag vet att de började prata sinsimellan & mitt i en värk så hör jag hur mamma undrar vart barnmorskan tog vägen ochsäger: Men gick de bara? Kommer de inte tillbaka?  

Jag börjar få panik och tänker att ; Men bebisen KOMMER ju nu, vem ska ta emot den?  Macke går och letar efter barnmorskan någon gång under den här tiden. Jag säger till mamma att ; Nu kommer bebisen. Och mamma säger till Macke att nu behöver hon dig! Då vet jag att han åter sitter i saccosäcken i allafall, men han sätter sig direkt på en stol bredvid min säng och tar min hand.

Minns inte riktigt i vilken ordning allt är nu, men vet att barnmorskan kommer in någongång och säger att; Ja men du är helt öppen nu,så du behöver inte hålla emot längre. Då har jag redan krystat ett par gånger, då jag inte kunde annat.Och jag tänker, eller säger högt att: Jag Kan inte hålla emot heller,ens om jag velat!

Det svider ordetnligt, och det är ett jäkla tryck nedåt. Och innan bebis så skulle något annat ut,om man säger så. Vilket jag minns att jag tänkte att : Ojdå… Men jag kan helt ärligt säga att jag Bokstavligen Sket i det just då. Haha.

Jag ligger fortfarande på sidan,med ryggen emot dörren och de frågar mig om jag vill lägga mig på rygg, eller någon annan ställning men jag bara skakar på huvudet. Blotta Tanken på smärtan av att behöva röra på mig känns överväldigande.

Sen vet jag att när bebis huvud ska ut att jag pendlar imellan att tänka att ”det här Går inte,det är omänskligt” och ” Nu JÄVLAR ska hon ut”. Barnmorskan säger att jag ska försöka hålla emot, då jag håller på att spricka men det finns inte en suck att jag kan det vid det här laget, så jag tänker bara att det blir som det blir. Och tar i allt jag kan vid varje värk, försöker tänka att ”bara huvudet kommer ut så är det klart sen”.

Macke är helt underbar, pussar mig i pannan, peppar och säger att jag är superduktig och att han är stolt över mig. Säger: Krama min hand så hårt du bara kan!

Han har under hela förlossningen varit så underbar,servat,peppat och kallat mig ”champ” vilket gjort mig glad~

Helt plötsligt så lossnar det, ut kommer bebis och all värk är som bortblåst.

De torkar av henne lite snabbt och vänder upp henne och jag utbrister: Det ÄR en tjej! Och börjar sedan gråta av lycka. Sedan lägger de henne på mitt bröst, men så långt ner att jag inte ser hennes ansikte och jag upprepar detta flera gånger: Jag ser henne inte! Macke är på sköterskan lite om att Minya håller på att kvävas av slem, eftersom hon ligger med näsan neråt.

Sedan tar de henne igen för att väga,mäta och torka henne ordentligt. De frågar om Macke vill klippa navelsträngen.vilket han tackar nej till. Och jag säger att mormor kanske vill, så mamma gör det.

Sedan får de ta hand om henne, medans jag ska plågas ytterligare. De måste få ut moderkakan.

Först tömmer de min urinblåsa med kateter, och sedan trycker de på min mage och försöker ett tag att få moderkakan. Min kropp är mer än mättad av smärta vid det här laget och det känns outhärdligt trots lustgasen. Jag hinner tänka att ”får de inte ut den Nu så får de söva mig och göra kejsarsnitt på den”, men precis då kommer den.

Jag känner bara Äntligen är det över, och jag har en extrem smärtfrossa.

men…

Sen skulle det stickas med bedövningssprutor i underlivet, vilket bara det gör skitont,och på det skulle det sys. Och på flera ställen hade inte bedövningen tagit ännu, så ytterligare smärta. Barnmorskan bad om ursäkt flera gånger och sa att hon förstod att det gjorde ont, men att det måste göras.

Det var hemskt och jag frågade flera gånger om det var klart snart, jag Orkade inte mer smärta.

Till slut var allt klart, jag fick tvätta av mig och fick på mig lite nya kläder och två lager täcken. 

Vi fick in grattisbrickan med smörgåsar och the, och två finglas med juice. Plus varsin liten pepparkaka. Jag hade dock svårt att äta ,men var väldigt törstog och torr i halsen efter så många timmar med lustgasen.

Mamma åkte efter någon timme eller två,efter att hon ringt runt och meddelat min pappa och min bror den glada nyheten. Hon åkte sedan till min mormor och hälsade på och visade bilder på sin alldeles nykläckta dotterdotter.

Jag & Macke fick komma upp på BB-avdelningen strax efter klockan fem på kvällen. Macke tog våra saker, och en sköterska skjutsade mig i rullstol och jag hade Minya i famnen.

Där uppe fick vi rum nr 11, änglanumret!

Om tiden på BB har jag mer eller mindre beskrivit i inlägget om amning,så jag vill inte återupprepa mig.

Nu är lillan redan 19 dagar gammal och vi älskar henne mer och mer för varje dag som går ~

Våran lilla Minya <3

¤ Den vackraste stunden i livet,var den när Du kom <3 

Med sig hade de dessa fina stövlar åt Minyan,som jag tyckte var supersöta, dock får de vänta på sin premiär något år eller två hihi~

Jag & Babypapan fick också en present…

En enorm korg med till och med Mer gottigheter i än vad det ser ut att vara ~ 

Tack tack snälla ni ~ <3

Hon är nog en fin blandning av mig, honom och sig själv~

Vilka otroligt fina presenter , och ett gulligt kort fick vi också~ <3

Jag hade också det innan, att man ”minsann skulle,för det är ju bäst för barnet”. Fy fan så okänsligt av mig. Eller oinsiktsfullt om inte annat.

Så fort de la Minya på mitt bröst så började hetsen, hon vreds och vändes på, och hon skrek och var arg,blev stressad. Och jag med henne. För det funkade ju inte sådär mirakulöst och myspysigt som man ser på film. Eller som man drömmer om.

Mjölken fanns där, och hennes vilja. Men vi fick helt enkelt inte ihop det.

Och hon skrek nästan hela kvällen och nästan hela natten, då hon var hungrig. Och jag led med henne så hjärtat gick sönder, för jag försökte, hundra gånger om. Men det Gick bara inte~

Macke sov med oss första natten uppe på BB, så vi kunde hjälpas åt att trösta våran dotter.

Natten därpå bestämde vi dock att han skulle sova hemma, dels för att vi bor endast tio minuter bort och dels för att det kostar 200 kronor för pappan att stanna med helpension. Det vill säga; frukost,lunch och middag. Bara det att det inte fanns något vegetariskt alternativ, och vi tyckte att de 80 kronor som jag skulle betala var väl saftigt som det var för de två frallor och två tallrikar filmjölk som jag åt. 

Jag kände dock lite panik över att bli lämnad själv, med en sån hemsk natt bakom oss och säkert ännu en framför mig. Så jag bad Macke säga till sköterskorna att vi ville bli utskrivna. In kom en barnmorska och sa att de skriver inte ut en förrän amningen funkar ordentligt, följt av en hel drös med argument om Varför jag skulle stanna…Ett snabbt ”Men du gör ju som du vill såklart” klämde hon dock in, och lade sedan till; Fast om du verkligen vill hem så måste du bestämma dig Nu, för nu går läkaren och kommer inte tillbaka förrän imorgon eftermiddag,så hur ska du ha det? Stressad och och pressad så gick jag med på att stanna, men började gråta när hon gått ut genom dörren.

Jag kände mig rentav frihetsberövad & tanken på att vara ensam kändes nu ännu värre. Macke försökte övertala dem om att vi kunde få permis över natten & komma tillbaka dagen därpå, men ”de brukade inte göra så”. 
Han hade dåligt samvete att lämna oss, men jag sa att jag inte la det på honom. Vi hade gemensamt beslutat att han skulle sova hemma, och med löfte att stanna så länge som möjligt och komma tillbaka tidigt dagen därpå så gick han till slut~

Nåväl,natten gick bättre än förväntat & Minyan sov på mitt bröst. När sköterskan kom in på morgonen var jag jättestolt över hur lugn natt vi haft,men istället för beröm kom uppmaningarna i samma andetag som hennes godmorgon ; När åt hon senast? Nu får du väcka henne så du kan amma!

Och återigen hade jag en väldigt stressad , frustrerad och otroligt ledsen tjej som ändå inte fick mycket till mat. Och återigen en barnmorska som slet och drog i Minya och i mina bröst. Och jag bet mig i läppen för att inte gråta.

Efter många timmar gav de mig en amningsnapp åtminstone, och då funkade det – Hjälpligt.  Macke kom upp och jag kände mig lite tryggare igen. Och efter läkarkontrollen blev vi så äntligen utskrivna. Med lite mera självförtroende så åkte vi ner till Apoteket innan vi gick ut till skjutsen som väntade, och köpte amningsnappar ~

Väl hemma var de för stora, och all frustration började om. Minya ville inte, och det hjälpte inte att hon kände av hur ledsen och frustrerad jag blev. Jag handpumpade ut lite på en tesked så hon fick i sig litegrann, men sedan bad jag Macke gå och köpa mjölkersättning. 
Jag ville bara se min dotter Mätt.

Och vilken lättnad det var, att få lägga henne i mitt knä, och ha den där mjuka ,lugna stunden oss imellan, med en flaska istället för ett bröst.

Äntligen~

Jag ville dock att hon skulle få i sig min bröstmjölk för immunförsvarets skull, och jag hade begynnande mjölkstockning, så min vän Malin var så snäll att hon ställde sig och steriliserade alla delar av sin bröstpump så jag kunde låna denna~Nu har jag haft den ett par dagar & ger Minya från den imellan de ”stora målen” – dvs med mjölkersättningen.

Idag blev hon hungrig mitt i pumpningen och jag bad Macke att fixa mat åt henne, medan han gjorde det så tänkte jag att; Jag testar! Och la henne vid det bröst som jag nyss pumpat, och till min förvåning & glädje tog hon det utan någon större kamp.

Jag kommer att testa lite då och då, även om jag inser att det inte blir något helammande nu. då hon redan vant sig vid ersättning. Men lite då och då, om det går…

Frågan är bara Varför de inte tar upp detta på BB?

Kommer med Fler alternativ?

Jag inser att det är en ”negativ” trend nu för tiden att många mammor ger upp för snabbt och för enkelt om amningen inte sitter direkt, och en liten extra push kan nog vara bra. men varför denna amningsfascism? Varför stressa på ytterligare?

När jag två dagar efter utskrivningen var uppe på återbesök för ytterligare vägning så satte de mig återogen i ett amningsrum och började dra i oss båda, till slut ställde jag mig upp och sa: Det här GÅR inte, jag är stressad, hon är stressad, min sambo står ute och väntar… Jag går nu!

Och tanten blir SUR? Och säger; Ja, de blir sådär omöjliga om man väl börjat med flaska.

Du, sa jag. Hon var ”sådär omöjlig” från sekunden de la henne vid mitt bröst efter hon kommit ut. Hon klämde ut sig något ”jaha” och gick sedan för att värma på maten jag hade med mig. Gråtfärdig mättade jag min dotter med flaskan, och en sten lättade från mitt bröst ju mer hon slappnade av i min famn.

Varför serveras inte Fler alternativ? Alla är vi väl individer, nyfödda som nyblivna mammor?

Ska ”närheten som amning ger” ske på bekostnad av lugnet? Till vilket pris som helst?

För mig & Minya funkade i allafall ;  Att pumpa vid sidan av, tutte eller inte-hon får ju ändå i sig Min mjölk. Och framför allt; Lugn och ro, på Våra villkor~

Det var en mycket stolt morfar som fick hålla lilla Minya~ 

Och vi föräldrar var mycket glada över besöket <3

Stolt pappa~

Fredagen den 6 Januari kom så våran älskade och mycket efterlängtade lilla dotter Minya till världen, efter 35,5 timmar ~

Hon vägde 3695 gr och var 49 cm lång~

Hennes namn kom till mig, efter att jag tre nätter i rad,när hon fortfarande låg i min mage, frågade ; Vem är du? Och vad är ditt namn?

Fjärde natten skulle jag precis somna när jag från ingenstans hör ett bestämt; Minya! och inget annat.

När jag sedan tittade upp vad det betyder fick jag fram följande;

Kan komma från det afrikanska namnet Miniya som betyder ”Mycket förväntas av henne”.

Betyder också ”Den första” på alvspråk (Sagan om ringen).

Minja betyder ”Något sött,rart. Något som man har kärt” på serbokratiska,på arabiska betyder det ”Hopp”.

Passande, icke sant?

Stort tack till min mamma som var med under förlossningen som extra stöd.

Men framförallt till Macke som var helt otrolig från första värken till att hon kom ut~

Som stöttade,servade,peppade & fick mig att känna mig Så trygg & omhändertagen!

Förlossningsberättelse kommer så småningom ~

Välkommen till Jorden vårat lilla underverk, mamma & pappa älskar dej Så mycket~ <3 

Jag är ledsen, besviken, trött…

Kräker på allt.

BLÄ! 

Särskilt idag då den 4:e har varit den mest tippade dagen för bebisfödsel, vilket nog gett mig för höga förväntningar…

Men inte så mycket som en liten ilning av smärta.

Ja, om man inte räknar ryggvärk, bebis som borrar ner sig & all annan skit.

Och massage kan man ju se sig om i himlen efter. För man får skylla sig själv om man har ryggproblem och inte gör något åt det.

Well well, får väl skita i allt vad graviditet och ryggont heter och ställa mig & diska då, sen ska saker upp på vinden, det skall dammsugas & tvätten måste ju tvättas. Och om jag får tag i en vän med bil så måste det ju månadshandlas med. Livet står ju inte stilla för att man har ont & är ledsen.

Och imorgon ska vi upp till sjukan igen, till förlossningen denna gång. Blir Ultraljud för att kolla så där finns tillräckligt mycket fostervatten (vilket det säkert gör så att bebis kan stanna fem veckor till) och att flödet i navelsträngen är bra (vilket det säkert är, så bebis väger fem kilo och kan gotta sig därinne en evighet till.)

Och nej, det blir ingen jävla bild.

Magen bara växer och växer helt enligt kurvan.

Mitt enda lilla leénde ligger i att jag fick se bebis igår på ultraljud, då BM tyckte att hjärtljuden hördes så långt upp (på magen) så hon ville kolla att bebis inte vänt sig. Vilket den turligt nog inte hade gjort, låg snällt med huvudet ner & fötterna upp. Men utan att ha fixerat sig. Den ligger dock så långt ner att det inte är någon fara för att navelsträng och annat tjaffs ska slingra förbi & hamna i kläm när vattnet går. Tydligen är jag bara bred som en lagårdsdörr så inget kan fastna,eller så är bebis liten. Men ändock är det inget som fiser ut.

Ja,jag är bitter. Låt mig va!

Men nu slutar jag knipa, som om jag egentligen nånsin haft ett val. 

Fyra dagar över beräknat datum, och har nu undvikit alla ”fallgropar” som Julafton & Nyårsafton, och probably årets bakisdag- Idag då!

Men nu är det helt okej om liten vill ut.

Fast Redo är jag inte…

Lite skakar jag i skorna, inte av rädsla för smärtan…Men för allt som blir så verkligt. Jag vill litegrann göra som hunden när det blir läskigt, och gömma mig under sängen…

Det är lite som när man var liten & det allra största paketet under granen tillhörde just Dig, och man vågade knapt öppna eftersom man inte visste hur man skulle reagera. Man var säker på att bli glad, men man var nervös ändå…

Och så skulle jag önska mig mera sömn, eller snarare att få känna sig mer Utvilad. Sådär som man borde inför en sjuklig prestation av OS-mått. Men det kan man se sig i himlen efter.

Och jag vill vänja mig litegrann i taget, men så funkar det inte. 

Oh well…

Igår var mys, efter att sällskapat med sambo & varg upp till Konsum och handlat hem lite frukost och småtjafs som jag glömt dagen innan, så begav jag mig vidare upp till Malin på födelsedagsfika. Hon fick ett paket ciggaretter av mig, fin present va?

Sedan ville hon ge bort en av sina Khom Loy (rislyktor) som hon köpt istället för hemska nyårsraketer, men jag sa att när jag väl kommit hem & orkat upp för alla mina trappor så vill jag nog inte ut igen på resten av kvällen och året, så hon var snäll & tände en för min skull utanför henne istället~Meningen var att jag skulle stanna ytterligare någon timme eller två (utöver de tre timmar jag redan ockuperat deras soffa med min tjockboll till kropp) och att hon skulle hjälpa mig färga håret, men sambon ringde och kände sig lite ensam & hade tråkigt. Han som i annatfall tycker vi glor på varandra i sjuklig tristess hela dagarna som det är.

Hem gick jag i allafall  & diskade upp den lilla disk som fanns, då jag vägrade inleda året med en stor diskhög. Och sambon åkte på att dammsuga hall& kök, för det är fasligt vad grus det dras in. 
Sedan myspyste vi de skönaste kläderna, lagade tacos som fashionabel nyårssupe´ & jag drack cola istället för att ens låtsas att Pommac är champagne. Inte ens finglas använde jag.
Vid halv tolv var jag så jäkla trött att jag bara ville få lägga mig, men ett jäkla smattrande & bombande ska det ju tydligen bara vara runt husknuten så det fick ju vänta.

Hunden låg i sängen & tittade storögt ut genom fönstrena på skådespelet utanför. Jag & sambon lade oss bredvid henne & klappade, pratade och busade,för att behålla & uppmuntra hennes lugn… Hur mysigt som helst att vara vi tre, och fira in det nya året ihopgosade i sängen.

Vid tolvslaget sedan så tog vi fram ett märgben som vargen fick kampa om med husse, som höll henne sysselsatt. Jag skålade med min cola mot hans öl & kikade lite genom fönstret. En timme senare önskade jag sambon en god start på det nya året & gick till sängs. Tätt intill låg hunden,som ett stort,varmt,levande gosedjur ~ 

Ett lugnt & fint slut på 2011. Ett omtumlande, känslosvallande år på många olika plan.

Och i år ska vi visst föda barn…

Bra början. 

Hej 2012 <3

Om du är en stolt nybliven mamma vid det här laget kanske du känner dig lite överväldigad. Inte så konstigt – din kropp har gått igenom en hel del och det är klokt att ta det så lugnt som möjligt i några dagar. Ta hand om dig själv och de efterverkningar du upplever, börja amma och lära känna din bebis. Fokusera på det allra nödvändigaste och passa på att sova när din bebis gör det – tvätten går ingenstans. 

Näe, här är det ingen bebis på väg idag inte~ 

Däremot känner jag på mig att det är i startgroparna, inte så att det blir imorgon… Men känns ju att det inte är långt kvar,även om jag nu faktiskt kommer gå över tiden~ 

Idag blir det att dammsuga,varför inte liksom? Trött är jag som en sjukling hela tiden ändå, trots sömn & massa vila…

Om nån vill köra hem lite mat till mig skulle jag dock verkligen inte klaga. Och sen borde det handlas hem bröd & mjölk. Och kanske skulle jag ta tag i att färga håret medan tid finnes.

Vi får se hur långt jag orkar idag. 

*gäsp*

40 veckor gången idag, gravid i vecka 41~BF-datum idag, men ingen bebis! <3